Första eftermiddagen i oktober introducerades jag till fenomenet klättring. Väggen var hög. Väggen var platt. Skogen runt Åberget stoltserade med en färgprakt likt ett startkit med akrylfärg från clasolhson i eftermiddagssolen. En eventuell tidigare höjdskräck förbyttes vid första cruxet mot en tio gånger så stor dos envishet. Sen tog jag tag i fästet till topprepet 18,5 meter mot molnen senare.
"Vänd dig om och le mot kameran, luta dig sedan bakåt och släpp väggen", tyckte en röst i andra änden av repet.
Well, about that.
skön vinkel på sista bilden, och ljuset me såklart...
SvaraRadera