När tredje dagen grydde var det mot en helt molnfri himmel och tjugo minus. Bluebird. Sweet. Inte lika sweet, var frukostgröten som denna dag var smyckad med 5 stycken bär i olika färger och väl inoljad med en saftig smörklick. Bussen tog oss 25 kilometer bort till byn 25 kilometer. Fyndigt.
Byn är ännu mindre än kirovsk, ännu fattigare och med ännu fler förfallna hus. Här är det bara gruvdrift som gäller och på gruvan kan man åka skidor. Bussen stannade vid ett utsprängt hotell och bakom hotellet fanns en liten skidanläggning med en mycket speciell ankarlift. Bygeln kom åkande någonstans i knähöjd så för att utföra en korrekt påstigning måste man först vika ut överkroppen åt varsitt håll för att undvika att få metallkåpan som sitter fast i vajern i skallen. Sedan måste man snabbt vika tillbaka höften så att man får fast bakdelen mot bygeln. Efter det får man ett par sekunder på sig att inta upprätt position innan ett ryck likt herr Brink på upploppsrakan i Mora bryskt skickar iväg en i riktning mot toppen.
Väl on the move är liften så fiffig anlagd så att den lutar både brant uppåt och åt sidan. Detta innebär att liftåkaren till vänster får stå och mysa och fnissa åt liftåkaren till höger medan denne får pressa benen fulla med mjölksyra för att hålla kurs. Ryska liftbyggare är dock mycket rättvist sinnade vilket snabbt erfaras då liftspåret gör helt efter halva backen om och börjar luta brant åt höger. Dags för liftåkaren till höger att skratta sist.
När toppen nalkas står en ensam rostig liftstolpe och vobblar gemytlig längst upp. Dags är frångå svensk uppfostran att släppa bygeln i tid, och rebelliskt hålla kvar tills den har passerat vändhjulet och är påväg ner igen. För annars stannar visst hela kalaset.
När ankarliftsanekdoten klarats av bjöd toppen på en alplik utsikt med en hel del aggressiva toppar runt omkring. Orörda fält och blå himmel stod i skarp kontrast till en grå husmassa nere i dalen med en gruvanläggning full av rökspyende skorstenar och ett stort industrikomplex. För att hålla spänningen uppe hos skidsystemets gäster varvades de orörda snöfälten med rostigt metallskrot och rykande hål i marken som doftade gammal tågbroms.
Lunchen intogs i skidanläggningens lilla restaurang och bestod av ett antal olika överraskningar i små korgar. Efter lite pekande och spekulationer lyckades vi bli serverade en micrad varmkorv snittad på längden tillsammans med ljust bröd och smältost, en ostpaj som visade sig vara en typ av wienerbröd och en bulle. Temat på restaurangen var för övrigt jul så till maten serverades julcola och ett hörn stod en julgran i full blom med kulor och glitter. Dagen avslutades med lite betongjibbing i det utsprängda hotellet och en shoppingrunda nere i Kirovsk.
Efter middagens utfördes sporten bowling med stimulerande drycker mitt i en nattklubb i Kirovsk. Efter en brinnande shot genom sugrör for en armada med taxilador mot granstaden Apatity där det ryska utelivet skulle testas. Vi hittade ett genuint nedgånget inrökt hak med kopparstänger från golv till tak på dansgolvet. Att beställa en drink i baren var synonymt med ett helrör vodka, stampad kork, en bricka och ett glas. Lade man till dubbla priset fick man dessutom fler glas och en hel liter juice på sin bricka. Tänka sig. Dock var juicen mycket uppskattad av den svenska skaran då vi misstänkte att en flaska starkt per huvud var lite i överkant. Det svängdes friskt på dansgolvet till ryska hits och något decennium gamla partydängor innan en 100 % pälsinredd taxi föste hem oss till hotellet i ilfart på skumpiga vintervägar utan helljus.
Hank rastar bestarna som får mina Pro Legend XXL att se ut som något man äter sushi med. Brett var ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar